Ur innehållet:
.
 
"Kriget" som förenar oss

Daniel följde med sin kusin på en fest i Salem. När hon åkte hem stannade han kvar.

Nästa morgon hade han fortfarande inte kommit hem. Hon hörde sin pappa tala med polisen och säga: ”Så det var han?”

Då förändrades allt för henne.    

”Det var han, och han kom aldrig mer tillbaka.”

Det doftar behagligt fränt från facklornas strimmor av eld, vars flackande ljussken lyser upp vintermörkret längs vägen.

Ett blidväder har töat bort en stor del av snön och lämnat ett tunt snötäcke med utspridda isfläckar.

Rakryggade och med fasta blickar som vittnar om stolthet och styrka närmar sig processionen långsamt mordplatsen i Salem, till trummornas dova, taktfasta slag.

Det var här som det svenskfientliga gänget – ivriga, blodtörstiga och med hatet lysande i ögonen efter en massmedial kampanj mot ”nynazisterna” som utgör ett ”hot mot demokratin” – misshandlade den unge Daniel Wretström till döds den 9 december 2000.

Samma massmedia som med jämna mellanrum försöker piska upp stämningen och utmåla unga svenskar, stolta över sitt ursprung, som lovliga villebråd. Villebråd för rotlösa främlingsgäng som inte hör hemma i Sverige. Villebråd för förvirrade, lika rotlösa svenskar som sällar sig till främlingsgängen; svenskar som pratar svenska med brytning och uppför sig som främlingar.

Samma massmedia som filtrerar bort den etniska konflikt som utkämpas – medvetet eller omedvetet. På den ena sidan dessa svenskfientliga gäng, som hittills driver omkring i skydd av nattens mörker för att förnedra, råna, misshandla och våldta unga svenska flickor och pojkar. På den andra, svenska patrioter.



50 PATRIOTER TÄNDE LJUS PÅ MORDPLATSEN

Varje år, den första eller andra helgen i december, återvänder Sveriges patrioter och andra anständiga svenskar till Salem. Varje år sedan den 9 december 2000 har över tusen svenska hjärtan slagit som ett. Varje år har dessa ställt sig upp rakryggade och gemensamt höjt rösten för ett svenskt och fritt Sverige.

– Samma dag som mordet ägde rum var vi 50 patrioter som åkte ut till mordplatsen och tände ljus, berättar Robert Vesterlund, 29 år, som är en av arrangörerna till minnesmanifestationen.

Han var dock inte chockad över det brutala mordet i sig, som han menar inte var någon ny engångsföreteelse.

– Trots att mordet inte var unikt så får vi aldrig vänja oss vid att läsa rubriker om mördade svenskar. Vi måste se till att kanalisera frustrationen efter dåden till en fokuserad kraft som kan ändra på det politiska klimat som legaliserade och legaliserar etniskt motiverade övergrepp. På något sätt berörde mordet på Daniel bredare folkmassor än tidigare och ledde till att många inte bara reagerade genom att svära framför teven eller knyta näven i byxfickan, utan faktiskt även agerade.



EN BRUTAL VÄCKARKLOCKA

Det bestialiska mordet på den unge pojken i Salem fungerade som en brutal väckarklocka för många svenskar som gått omkring och trott att saker och ting skulle ordna sig av sig själv förr eller senare.

Budskapet om en minnesmanifestation spreds som en löpeld och redan en vecka efter mordet ställde omkring 1000 svenskar upp för att hedra den mördade och protestera mot det svenskfientliga våldet och klimatet.

Deltagarna gick under tystnad med facklor från Rönninge pendeltågsstation till mordplatsen för att lägga ned blommor och tända ljus vid podiet – i form av en livsruna, en gammal nordisk symbol för pånyttfödelse, liv och ljus.

Även den mördades kusiner befann sig på platsen: ”Det var starkt. Det var så många som kom med så kort varsel, det är ganska stort att det var så många som reagerade.” berättar de för Salemfacklan (nr 1/2005).

Manifestationen attraherade redan från första början människor ur alla folklager, människor med olika bakgrund och erfarenheter. Var för sig har de sökt sig till manifestationen. I facklornas sken har de tillsammans manifesterat sin stolthet och funnit den trygghet och värme som ett enat etniskt homogent folk erbjuder.



SALEMFONDEN VÄXER FRAM

Under minnesstunden och den efterföljande manifestationen sammanstrålade svenskar som inte går omkring i filttofflor och är snälla, toleranta och förstående inför främlingsövergreppen. På ett naturligt sätt växte beslutet fram att inte glömma Daniel Wretström och att inte låta honom bli en grå, anonym siffra i statistiken.

– Ursprungstanken var att vi ville stadga manifestationen, vilket väl får ses som avklarat i och med att den har genomförts flera år i följd, berättar en av dem som var med och bildade Salemfonden.

– Mordet på Daniel Wretström var inte det första mordet på en ung svensk och det var inte heller det sista, däremot var det en rejäl väckarklocka för många. Kontrasterna kunde inte bli tydligare. Politiker och journalister skylde över de egentliga orsakerna till varför invandrargänget lynchade Daniel i Salem. Istället koncentrerade massmedia sig på att framhålla mordet som ett ungdomsbråk och förhärligade den ende fällde mördaren Khaled Odeh som en ”duktig och omtyckt elev”. Det illa dolda föraktet för en ung svensk pojke som först slogs medvetslös för att därefter få halsen avskuren i ett dike kunde inte undgå många svenskar längre.


Läs fortsättningen i Nordisk Frihet nr 5, som kan beställas från Nordiska förlaget.

Leif Ljunggren
  Annonser