| |
 |
|
|
|
Slaget om Dresden
Den 11 februari 2006 är det åter dags för den största nationalistiska demonstrationen i Europa. Omkring 7 000 patrioter har ställt upp för att medverka i den årliga manifestationen till minne av offren för Dresdenförintelsen.
Politiker och andra folkförrädare har under längre tid frenetiskt motarbetat manifestationen, massmedia har bedrivit en omfattande hetskampanj och så kallade antifascister har deklarerat att de avser att krossa demonstranterna. Ett stort antal kravallutrustade poliser beväpnade till tänderna har utkommenderats.
En mindre styrka från Nordiska förbundet har anlänt till Tyskland för att delta i slaget om Dresden 2006. |
|
 |
En rå kyla möter oss när vi kliver av tåget på Dresdens centralstation. Den grönklädda tyska polisen står och övervakar nationalisterna från första stund. Det märks på deras spända sinnelag att tusentals nationalister kommer att marschera genom Dresden denna dag. Att situationen i Tyskland är betydligt våldsammare än i Sverige kan man enkelt lista ut genom att se på polisens kroppsbepansring och beväpning: batonger, sköldar, hjälmar med visir och vaddering som får den klenaste polis att se stor, brutal och skräckinjagande ut.
Vi möter upp våra tyska kamrater som har samlats i en mindre gruppering för att senare ansluta till demonstrationen. Klädesmodet bland tyska nationalister är framförallt manchesterbyxor och kamouflagejackor. En svensktalande tysk berättar för oss att i detta land är det vanligt att vänta långa stunder på att marscher kommer igång. Han går iväg, talar med sina vänner, kommer tillbaka och berättar kallt att tyska Antifascistisk Aktion (Antifa) står mellan 200 och 300 meter bort. En sammanstötning med de röda ligger inte långt borta.
”Trots lögnerna känner vi till sanningen”
Till slut hörs en signal och alla ställer upp. En svart banderoll med texten ”Trots lögnerna känner vi till sanningen” vecklas ut och placeras längst fram i täten. Efter att ha passerat genom områden med modern bebyggelse, får vi det förklarat för oss att dessa områden förstördes fullständigt av brandbomber under bombningarna. Men trots all modern bebyggelse har man återuppbyggt de äldre vackra kyrkorna och palatsen som minner om de tider då Sachsen och Tyskland fortfarande var stolt och starkt. Även vissa byggnader i de hårdast drabbade områdena klarade sig delvis undan attackerna och är därför fortfarande svarta på grund av eldstormarna.
Samlingsplatsen för manifestationen ligger vid Bernhard von Lindenau Platz, som är inrymt mellan palatset Dresdner Zwinger och sachsiska parlamentet. Området är ett starkt fäste för Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD). Ledande nationalister håller tal om vikten att hålla minnet av Dresden-bombningarna vid liv och slå vakt om det tyska folket och den tyska kulturen. Stämningen är gemytlig när tusentals samlas och ställer upp, samtidigt som polishelikoptrar hovrar över oss. Den tyska regimen har förbjudit alla marscher som anses vara militaristiska och därför är det ett lagbrott att gå i kolonner. Men det förhindrar inte att marschtåget ser vackert och imponerande ut med sina många olika och varierande banderoller och fanor. Bland annat ses NPD-fanor, trikolorer med färgerna svart-vitt-rött, svarta fanor med ortsnamnen i vit frakturskrift längst upp i vänstra hörnet, delstatsfanor från hela nationen och även fanor från ockuperade territorier i öst, som Schlesien.
Överlevande deltog i demonstrationen
Som en påminnelse om att dödandet av hundratusentals civila inte ligger långt tillbaka i historien, ses i demonstrationen ett flertal deltagare gamla nog att minnas terrorn då det begav sig. Två äldre vithåriga herrar bär en banderoll med texten: ”För att försoningen skall inledas måste lögnerna och orättvisorna upphöra. Centralrådet för fördrivna tyskar.”
Trots all uppmärksammelse av illdåden och lidandet, är det ändå svårt att förstå vidden av terrorn. När man talar om huruvida det var 50 000, 150 000 eller 250 000 döda, blir det bara en siffra som på ett misslyckat sätt ska försöka få betraktaren att inse vidden av ohyggligheterna. Att tänka i termer av siffror hör närmare ihop med matematiken än med lidandet den 13 och 14 februari, 1945. Det blir helt enkelt tomt, stelt och oförståeligt.
När däremot blicken fastnar på ett visst plakat förändras förståelsen och plötsligt får man en inblick i lidandet som skett. På plakatet ses svart-vita fotografier på fyra leende familjemedlemmar med en tillhörande text som förklarar att dessa dog under bombningarna. Då man ser plakatet med fotografierna på den leende familjen och betänker att dessa fyra kremerades levande i 1945 års eldstormar, får man en föraning om omfattningen. För om det är en ohygglig tragedi att enbart dessa fyra brändes till döds, vad är då inte samma förfaringssätt mot hundratusentals andra oskyldiga civila?
Hårdbevakning av förbjudna bokstäver
I minnesmanifestationen far ett fordon sakta fram och spelar klassisk musik för att hedra de döda. Beethovens femte symfoni spelas medan vi vandrar förbi intresserade stadsbor. En kvinna står i fönstret och vinkar uppmuntrande åt oss.
Polisen däremot är inte lika glad, utan ser noga till att ingen deltagare har något märke eller text på sina kläder som anses vara politiskt inkorrekt. Till exempel har en man tejpat över märkesnamnet Lonsdale med brun tejp, eftersom namnet kanske kan tolkas som sympati för Hitlers parti, NSDAP, därför att mitt i märkesnamnet finns bokstäverna NSDA. En annan deltagare med förbjudna bokstäver på sig hamnar i onåd hos polisen. Polisen säger barskt åt honom att veckla ner jackan så att bokstäverna skyls. Andra poliser går vid sidan av och filmar demonstranterna för att dokumentera ifall nationalisterna hittar på något olämpligt.
Läs fortsättningen i Nordisk Frihet nr 5, som kan beställas från Nordiska förlaget.
Fredrik Ahlqvist
|
|
|
|
|
Annonser 
|
